Vårens lek och eld
På påsken klär barnen ut sig till påskkärringar och går från hus till hus, delar ut teckningar och önskar glad påsk i utbyte mot godis.
Samtidigt förbereds påskefyrarna, redan veckorna innan påsk samlar barn och ungdomar in granar, ris och annat som är tillåtet att elda, och gömmer det i väntan på påskafton.
På påskaftonens förmiddag hjälps de åt att släpa upp materialet uppför Husevale, och bit för bit växer fyren fram. Det är ett arbete som kräver både kraft och samarbete – men också mycket skratt. Vi har svårt att mäta oss i antal granar mot de större öarna, men engagemanget – det är det inget fel på.
Förr kunde man hitta både bildäck och annat som inte hörde hemma i elden, men numera är traditionen renare och mer varsam mot naturen. Tack vare öbornas engagemang har påskefyren fått leva vidare – i samklang med både miljö och människor.
När fyrarna tänds i påsknatten syns lågorna vida över havet. Från Husevale har man fri sikt, och i mörkret ser man hur fyrarna flammar på Hyppeln, Knippla och Björkö, medan Hälsö och Öckerö visar sig som mjuka ljussken mot himlen längre bort. Doften av rök och den starka värmen från elden blandas med ljudet av skratt och fjärran smällare, medan en nödraket långsamt sänker sig mot havet som en glödande röd stjärna i mörkret.En gammal oskriven regel säger att den som tänder också ska se till att släcka. Man lämnar inte elden åt sitt öde, utan sitter kvar, vakar och väntar tills glöden falnat och platsen är säker. Ofta stannar man kvar länge, med kaffe, varm choklad och prat i natten, medan elden sakta brinner ner och ljusen på öarna speglar sig i havet.
Det är ett enkelt men viktigt uttryck för ansvar och respekt – både för naturen och för traditionen själv. På så sätt lever påskefyren vidare som något gemensamt och tryggt, en vårhälsning som förenar människor, ljus och hav.
